Nina

Jag fick en kommentar och känner att mitt lilla uttryck uppe till vänster misstolkades lite.

"Fake it til you make it".
Detta uttryck hörde jag första gången av min danslärare. Vi skulle öva piruetter med två varv, inte min starka sida då jag vinglar hit och dit och brukar nästan aldrig sätta slutet. Jag antar att flera kände samma som mig denna lektion, hopplöshet. Min danslärare menade då att, även om vi misslyckas så måste vi kunna fejka slutposen på t.ex en föreställning och "låtsas" att det ska vara så som vi gör, så att publiken tror på det. (Publiken vet ju oftast inte hur koreografin ska se ut). Även om vi själva vet att "shiet nu blev det fel" så vet ju inte publiken om det så länge man fejkar det. Vi måste få göra fel och fejka för att så småningom kunna tro på oss själva och bli bättre.

Jag tror det finns många situationer då man måste fejka för att så småningom tro på sig själv och inse att man verkligen klarar det man en gång inte trodde man kunde. Jag antar att många har olika slags rädslor som man kämpar emot och när det gäller rädslor tror jag också att man måste gå emot sig själv och utsätta sig för sina rädslor för att sen klara av och bli av med dem.

Fake it til you make it